Saknad.
Vissa dagar - som idag tillexempel så kan jag höra en låt som får mig att tänka på något/någon. Jag hör en låt som kan ta upp tusen minnen på en och samma gång, en låt som kan göra mig så jäkla deppig. Nu i mina tankar bubblade sessan upp, eller började med en bild på instagram, men de slutade i tårar. Jag har lust att springa till Olhamra just nu, bara gosa in mig i hennes päls och krama henne och låta tårarna rinna. Jag hatar att bli så jäkla känslosam för jag vet att jag gjorde rätt beslut som slutade på henne. Men någonstans inuti mig önskar fortfarnade att jag var hos henne, det är svårt att släppa någon så snabbt. Det var när det var så mycket och jag allt kändes piss bara som jag började rida Sessan och allt blev bra igen. Hon var det första ljusa i mig på såå länge.
Men ibland måste man släppa det och låta det gå för att få det ännu bättre. Prinsessan har det bra det vet jag, men jag saknar bara henne. jag red henne flera gånger i veckan i över ett halvår så det är kanske inte så konstigt att allt blir lite jobbigt. jag förösker just nu bara hålla huvudet högt, le fast jag egentligen kanske inte vill.
Penny kommer inte ersätta Prinsessan för dom är två olika hästar som båda betyder sjukt mycket för mig. Lovar att många bah "en häst betyder mycket för dig?!" eller "gråter du över en häst??" men tänker du så vet du antagligen inte hur stark relationen mellan häst och ryttare kan vara. Just Prinsessan hade jag en otroligt stark relation till. Jag vet att jag får hälsa på henne, men jag tror det är bäst att jag kanske inte gör det, det kanske är bäst att jag bara försöker ta ett djupt andetag och låta känslo stormen lugna sig. imorgon när jag vaknar kommer jag antagligen inte va lika känslosam utan inse att jag bara är i någon sorts känslo storm just nu som sagt.
(Btw ska ha en frågestund så kommentera frågor eller ställ frågor på min ask: http://www.ask.fm/sara_bellman )
Jag saknar henne endå, men det är bäst så här, det vet jag.
